BRASILIEN

Så är man tillbaka i Brasilien, men nu i Vitória. Känns som en evighet sen jag traskade runt på Sempre Verde, med hundarna i hälarna. Jag har ett väldigt starkt minne som jag kopplar min resa dit med, en situation som jag ofta befann mig i. Jag ligger i hängmattan. Jag känner: eftermiddagssolen, ljuset är mjukt och alldeles lagom varmt mot mina ben. Jag luktar: den där unika blandningen av mogna frukter, fuktig skog och lite häst, en oslagbar blandning. Jag ser: en stor dal framför mig som sträcks ut mot horisonten. Jag hör: hundarnas djupa andetag, kolibris som surrar med sina 80 vingslag/sekund, Appaloosa som gnäggar från sin hage, José som skär gräs med skärarmaskinen - men framför och över allt, hör jag Sebastiãos otroligt vackra men väldigt sorgliga visa som han sjunger med klockren röst medan han gräver, vattnar och ordnar i trädgårdslandet.