NATTLIG TANKEVERKSAMHET

Ljuden tystnar, ljusen släcks. En efter en somnar alla. Men de som inte somnar blir kvar, ensamma med inget förutom sina tankar. Jag känner mig ensam och av nån anledning dyker minnen av övernattningarna hos Jonna under gymnasietiden upp i min hjärna. De både värmer och gör mig ledsen på samma gång. Då var jag omringad av mina människor, mina älskade vänner. Vi pratade, skrattade, filosoferade, överanalyserade, redde ut och trasslade till. Vi tröstade, vi drömde, vi spånade om framtiden. Vi blev hungriga framåt tre på natten och drack thé och åt mackor. Och när vi väl blev trötta blev vi alla det samtidigt och somnade tätt intill varandra på madrasser på golvet. Ingen behövde bli lämnad ensam kvar med sina tankar. Allt blev sagt, hjärnan var lugn, tillfredställd. Sömnen tog oss som en stillsam, mjuk våg som viskar: det är dags att släppa världen ett tag nu, ta en paus. Och jag lät den ta mig utan att streta emot.
Vad har jag tappat? Var finns ni? Varför kommer inte vågen?
Jag vill borra in näsan i min lillasysters nacke. Krypa ner bredvid Eira i sängen på rue Pascal. Gosa in mig i sovsäcken i förpiken på segelbåten som guppar milt på vattnet, fasttöjd vid en skärgårdsö en stjärnklar julinatt.
Jag vet att vågen skulle komma då.

ATT SLÅS AV ÖDETS GRYMHET

Jag är rädd. Det går ett rysande sirentjut genom Oxford, det trycker sig in i varje byggnad, kryper iskallt längs ryggraden. Det är en tornadovarning. Vi skrattade på vägen till caféet för det är roligt när regn och blåst gör så att paraplyerna får egna liv, men nu är det inte roligt längre. Det åskar, regnet vräker ner och vinden får regnet att flyga sidles. Nu är det inte så farligt som det låter, och jag tror (hoppas) inte att det kommer förstärkas till en tornado, men jag är ändå rädd. För jag känner den där obehagliga rädslan man får när man plötsligt kommer ett steg närmare att förstå något hemskt. Att nudda, bara nudda, vid rädslan, paniken, hjälplösheten som måste infinna sig om det här vore på riktigt. Och jag vill gråta för plötsligt blir det verkligt för mig att det faktiskt är verklighet för vissa. Jag får en plötlig våg av medlidande för alla dessa människor jag inte känner, som plötsligt står utan allt. Utan sina hem, utan sin familj. Utan sina liv. De som står offer för ödets grymhet. För i kriget mot vår vackra jord och hennes styrkor står vi försvarslösa. Detta krig har fler offer och är mer förödande än alla andra krig, och det värsta, det sorgliga, det som gör mig rädd, är att det är vi som lägger veden i hennes brasa.

UTSLAGEN POJKVÄN SAMT STÖTTANDE HUND STÄNDIGT VID HANS SIDA

BACK IN OXFORD

Käraste familj, vänner, pojkvän, kollegor, hemliga beundrare samt övriga filurer. Jag är tillbaka i Ohio sen några dagar. Sen dess har det hänt roliga saker hela tiden. Dagen efter att jag kommit hem så kom The 14th Dalai Lama till den här ytterst lilla staden. Tacka vet jag att Miami University är högt ansett! Att få höra honom prata gjorde mig inte bara starstruck, utan också inspirerad och lycklig, det var lite som terapi. Och han låter så gullig när han skrattar. Innan The Dalai Lama åt vi brunch med några kompisar på ett typiskt diner och jag beställde walnut/chocolate chip/banana pancakes och fick ytterligare en chock av alltings överdrivenhet här. Så enorm mängd med mat. Men jag blev glad! Vi såg också The Social Network, vilket gjorde det så mycket mer intressant att göra det som man gör löjligt många gånger om dagen - logga in på Facebook - då man fick veta historian bakom grundandet. Igår åt vi mexikanskt, jag tog en Quesadilla del Mar som var precis lika god som den låter, och efter det gick vi till en salsa/reggaeton club som hålls en gång i månaden. Det var grymt kul och den här gången kände Vince nån vakt så jag slapp få två förnedrande feta svarta kryss på mina händer som talar som att jag inte får dricka. Idag åkte vi till en enorm supermarket som säljer mat från världens alla hörn (skandinavien hade en egen hörna, min lycka var gjord då jag plockade på mig marabou, drottningssylt, daim, pepparkakor, pärlsocker och våffelsmet) för att shoppa loss med Maria för den brasilianska nationaliTEA eftermiddagen på måndag. Varje måndag har nämligen de internationella studenterna på Miami en träff då de turas om att laga storkok med mat från deras land. På måndag är det alltså dags för Brasilien! Vi har shoppat bönor, ris, frukt, kött, kokosvatten mm och ska imorn laga mat för ca 60 pers...
Misströsta ej, snart kommer en berättelse om dagarna i min nya kärlek - New York. Nu ska jag laga kycklinggryta, lyssna på P1 och gosa med Zeus.

Massor med kärlek till er därhemma, eller var ni än befinner er!

NEW YORK

Start spreadin' the news
I'm leaving today
I wanna be a part of it
New York, New York

/Sinatra

HIKING

Dagen efter bröllopet åt vi en enorm brunch och packade sedan ihop oss i fyra bilar för att åka ut i det fantastiska höstvädret för lite hiking. Här i Ohio just nu är alla höstfärger starkare än jag nånsin sett dom bli i Sverige, samtidigt som temperaturen ligger på runt behagliga femton grader celcius. Det är underbart!

BRÖLLOPSHELGEN

Nu i helgen åkte jag och Vince (och hans värdbrorsa som vi hämtade i Cincinnati) upp till Berea, en liten söt förort till Cleveland, för att hälsa på hans värdfamilj och dessutom få vara med på faster Mary-Ellens bröllop, mitt allra första! Släkten Macosko/Myers/Buchanan osv är en av de mest varma, öppna och välkomnande familjerna jag någonsin träffat. De gav mig en så bra upplevelse av en amerikansk familj och behandlade mig på en gång som en del av den. Jag är så lycklig för Vinces skull som fick tillbringa ett år hos dom.

Själva bröllopet som ägde rum i huset var... så vackert. Jag förstår inte hur jag ska klara mig när alla mina nära vänner gifter sig - det här paret hade jag känt i 12 timmar och ändå rördes varje nerv i min kropp och tårarna rann nerför mina kinder. Antingen är jag en överemotionellt mes eller så är det helt enkelt så, att när man ser två människor så kära, som hängiver sina liv och sin kärlek åt varandra inför släkt och vänner, när man hör deras närmaste hålla tal till dom och gråta medan de gör så, och när man hör deras egna ord till varandra, så tar man del av människors liv och historia och då är det omöjligt att inte bli rörd.

Festen som följde var storslagen med mat som skickade mig på expresståg till himlen, live-jazzband, mingel, mys, skratt, fotografering, efterrättsbuffé, skålande och slutligen - en intensiv, lång och enormt underhållande karaokesession. Jag somnade sent på natten bredvid Vince, så lycklig.

MOTION I USA

Min motion här i USA består av några få aktiviteter. Springa efter Zeus när han jagar ekorrar när vi är ute på promenad, och den delikata, oerhört kaloriförbrännande sporten "massera-stressad-pojkvän-när-han-pluggar-till-sin-tenta" (idag franska). Den senare är kanske mer av en militärövning då den utförs under order - han verkar nämligen inte kunna plugga om inte nån passar upp på honom likt en kvinna i ett harem. Ja, lite så är det, förutom att han inte ligger och äter vindruvor. En till motionerande aktivitet, eller ja - jag svettas iallafall av det - är att åka till Kroger (tänk ica maxi) och handla. Jag går där med min vagn bland tusen meter höga ställningar och letar efter bakpulver i 30 minuter, försöker hitta vanlig pålitlig falukorv och nåt som kan liknas vid matlagningsgrädde. Känslan av att vara hopplöst o-orienterad i ett matvaruimperium är minst sagt stressande, och svettigt. Och när jag är påväg att haffa en tjej som jobbar där för att be om hjälp ler hon och typ viskar fram med en mystisk, otolkbar röst: "I like your boots....", medan hon går förbi mig. Jag kommer helt av mig och börjar istället en ny taktik - be söta gamla tanter om hjälp. En efter en leder de mig till bakpulvret, falukorven och nåt som kan liknas vid matlagningsgrädde och jag kan slappna av och känna mig nöjd efter ett riktigt hårt träningspass.

Nu ska jag kila till kofenya och plugga lite på min distanskurs från svea rike, och även lägga upp bilder från helgens äventyr i Cleveland. Puss på er alla där hemma!

TILL MIN VIGGILOVE

Jag är tillbaka i Oxford efter en helt underbar helg i Cleveland som jag ska skriva mer om snart (och visa en miljon bilder från). Nu vill jag bara tillägna min älskade vän Vigdis de här fotona på Oxfords sötaste invånare. Det kryllar av dom, dom springer och skuttar och hoppar och toffsar runt över hela campusområdet och de är gråare och med ulligare svans än de svenska. Dessutom är de väldigt nyfikna och oskygga. Jag vet att du skulle älska dom baby! Obs det är lite svårt att se vad sista bilden föreställer - det är en ekorre som springer och skuttar och hoppar och toffsar.

ZEUS

Låt mig presentera Zeus - världens goaste pitbullterrier. Zeus medverkar i det allra mesta som händer i huset. Följer med mig ut på upptäcksfärd i Oxford, ligger soffan i Vinces pluggrum när han pluggar, ligger bredvid eller helst på Brian och Scott när de tittar på tv, och sitter med vid matbordet. Han ska självklart även medverka i husets kommande halloweenfest. Vad ska han klä ut sig till? Romersk gud, såklart.

KOFENYA

Sitter på café kofenya precis vid vårt hus. Ett café som har skön, lite storken-aktig inredning, personlig dekoration, skön personal och idag spelade de tillochmed Beirut, herre min skapare. Mycket positiv överraskning då jag knappast trodde att amerikanera visste vad Beirut var, varken musikaliskt eller geografiskt... Dessutom har de här världens godaste iced flavoured latte med vanilj och hallon, yummmm. Och jag har en ny last gott folk. Corn Rum Muffin, en muffin som är gjord på majsmjöl. Låter sjukt äckligt men icke, det är en mycket potentiell grundare av en blivande fetma à l'americaine (må detta aldrig ske).

I övrigt bor det bara och endast studenter i denna lilla stad. Jag har inte sett ett enda barn. Än mindre en pensionär. Här inne just nu sitter bara studenter, ivrigt diskuterande eller med sina macbooks uppslagna. Nyss kom två killar som pluggar kulturantropologi fram till mig och intervjuade mig om kofenya och caféer i allmänhet och jag blev mycket lycklig över att få breda på om vår fina fika-kultur vi har hemma i Sverige.

Den här helgen kommer bli spännande. Imorn bilar vi upp till Cleveland och Vinces värdfamilj från hans highschool-year och jag kommer få uppleva mitt allra första bröllop! (inte mitt egna tyvärr mamma, du får vänta ett tag till...)

Sist men inte minst, världens största grattis till världens finaste lillasyster på 9-års dagen. Önskar jag kunde vara med dig idag!

KANELBULLENS DAG

Hemma i Sverige är det kanelbullens dag idag, och jag tänkte med en gnutta hemlängtan att man kan inte ta Sverige ur kanelbullen men man KAN ta kanelbullen ur Sverige så jag gick med entusiastiska steg till Oxfords stora supermarket. Allt jag upplever nu känns på ett sätt lite absurt då jag tagit del av den här kulturen i hela mitt liv genom tv och filmer utan att någonsin vara här. Att gå runt i denna enorma mataffär var en av dessa absurda saker. Att se alla olika produkter jag redan känner igen och bara se hur stort, nästan överdrivet allt är. Den milslånga raden med flingor och flertalet milslånga rader med snabbmat av olika sorter får mina föromar att bekräftas. Jag tog i alla fall vad jag skulle ha och lite till (when in Rome, do as the romans do), och gick sedan hem med armar värkande av tyngden från påsarna. Så började jag baka. Nu, två timmar senare, står jag halvt frustrerad, halvt förundrad över bullarna. Jag gjorde inget fel. Jag följde ICAs recept från deras hemsida exakt som det stod. Men mina bullar ser helt efterblivna ut. De jäste liksom aldrig, de fick ingen färg i ugnen så de är helt vita, fyllningen rann ut på plåten och ytan är fettig. Är det ingredienserna? Är det ugnen? Eller är det helt enkelt så att man inte kan ta kanelbullen ur Sverige? Tur att Brian och Scott (och Zeus) inte vet hur riktiga kanelbullar ska se ut...

------------------------------------------------

Update:
Brian kom just hem, såg bullarna och undrade vad det var. Jag kunde inte ljuga utan berättade sanningen. Han frågade då om jag var medveten om att ugnsvärmen mäts i fahrenheit. Det var jag inte.

AMERIKAS FÖRENTA STATER

Jag sitter vid matbordet i ett studenthus i en liten universitetsstad i Ohio i USA, på andra sidan atlanten. Jag är väldigt förvirrad angående tiden. Dels eftersom jag missade flyget till Chicago och blev ombokad till Washington och därmed framme i Ohio senare än väntat, dels för att jag är sex timmar bakåt i tiden jämfört med Sverige, men mest för att jag just nu lyssnar på P1 via datorn och de har kvällsnyheter medan jag äter lunch... På soffan i vardagsrummet som ligger i anslutning till köket ligger Zeus, husets hund. Zeus tycker om att sova på sovan, att sova på vardasrumsmattan, att sovoa på gästsängen, att lägga huvudet i knät på folk, att tigga mat, att äta och att bli kliad på magen. Här bor förutom Zeus och Vince även två andra killar med dom mest amerikanska namn man kan tänka sig; Scott och Brian. De tycker om family guy, soffan, mc donalds, sport, poker och pizza. De är båda väldigt snälla.

Förutom det mardrömslika faktumet att jag missade flyget till Chicago från London, eftersom planet från Stockholm var försenat, så hade jag en trevlig, om än lång resa. Jag har aldrig suttit i ett sådant stort plan än det jag flög till Washington i förut. Det kändes så sofistikerat att sitta där med kudden och filten, mellan två businessmen, med mini-tvn på och flera mål mat serverade. Plötsligt befann jag mig på andra sidan atlanten för första gången i mitt liv. Jag hade varit nervös för alla kontroller och frågor och allt man måste gå igenom när man kommer till USA i tre månader och gick på darriga ben fram till den första av alla kontrollanter. Så när han frågade: "So what's your reason for coming to the U.S?" och jag svarade "Ehhhm i'm visiting my...my boyfriend.." var jag säker på att han skulle stirra misttänksamt på mig och anklaga mig för att ljuga. Men när han istället sa: "Well miss, that is indeed a very good reason.", slappnade jag av och insåg att amerikanerna är ju människor dom också. Och jag är ju faktiskt varken lögnerska eller terrorist...

HÖSTPROMENAD

Höstpromenad genom Hågadalen, väl framme på Murklevägen väntade en söt farmor i solen och en farfar lika stilig som alltid. Farmor hade lagat lax- och skaldjurssoppa med saffran och till efterrätt daimtårta. Vi kramades länge innan jag, väl skyddad mot kylan i min vapendragare boomerangjackan, cyklade hem under stjärklar natthimmel.