INTE LÅNGT KVAR

Vi har tillbringat några dagar på stranden i Porto de Galinhas med min pappa som har hälsat på den senaste veckan. För tillfället befinner vi oss i Olinda och känner av pulsen inför den kommande karnevalen i nästa vecka. Jag njuter av färgerna, musiken och glädjen hos alla människor vi ser på gatan. Det är nu bara två veckor kvar tills jag packar väskan och flyger till USA. Jag känner mycket blandade känslor. Jag har växt så mycket under min tid här. Känner mig fylld av liv och känner mig fylld av insikt om saker som är så viktiga för mig att förstå. Jag är så otroligt lycklig över att jag lever och att jag älskar och blir älskad. Vi har fått kaninungar på gården, de ljuvligaste små varelserna man kan tänka sig. Jag är så lycklig över att ha fått lära känna människorna. Barnen. Tänk att just den här platsen skulle märkas ut på min personliga karta. Jag tycker det är så fantastiskt hur livet bara för mig till olika platser och människor! Jag älskar att leva. Jag älskar att älska. Jag är förvirrad och lugn på samma gång. Nu ska jag bara njuta av den sista tiden.

SAKNA

Mamma och jag sade hejdå på tiundagatan. Kramades, pussades, släppte. Sen plötsligt borta. För en lång lång tid. Det gör ont. Pappa, Minna, Teo skjutsade mig till Arlanda. Minna hade somnat i bilen när vi kom fram. Lika bra, en mindre att släppa taget om. Hejdå inne på flygplatsen. Svårt att förstå hur lång tid det handlade om. Hur många tänder som kommer ha tappats när jag kommer hem igen. Hur röster kommer ha ändrats och språk utökats. Vill krypa ner i samma säng som dom. Hörde deras röster för några dagar sen. Vet inte hur långt hår Teo har nu.

FAST I ETT MINNE

Jag känner mig fast i mina egna minnen, jag andas hör smakar känner lever dom, om och om igen
& jag tänker så ofta på paris
så, så ofta och jag vill gå den lilla biten igen
ner för trappan genom innergården ut genom den blå porten längs gatan upp för trappan över gatan ner i metron, iväg i vakuum
sitta på flera hundra år gamla torg
känna den dunkande pulsen i 8:e
bussen genom 6:e och 7:e, drömma om ett annat liv
vill lätta på stegen över pont-neuf
lille husmusen mugabe, lever han idag?
alla ni som var där, alla fina stunder vi fick
bor den hostande kvinnan kvar?
den bohemiska unge mannen?
sitter samma tiggare i samma hörn, med samma hund?
jobbar han kvar på franprix, mannen som gav oss rosor?
finns eira och jag kvar i de 15 kvadratmetrarna?
nånstans?

Glittrar eiffeltornet fortfarande i guld?

EN VECKA PA SEMPRE VERDE

Nu har rutiner infunnit sig. Vanor har skapats. Ett schema följs. Vårt lilla vita stenhus känns numera som hemma. Insektstoleransen har höjts – skriken är mer behärskade. Vänskapsband har knutits, man blir igenkänd, börjar förstå vad jag är med om utan att känna mig som en turist, en åskådare. Jag har klivit ut ur min lilla skyddsbubbla. Börjar ta in, låta mig röras och låta mig påverkas av det jag är med om och ser. För nu, när mitt eget liv har landat här och gjort sig en trygg tillvaro så orkar jag börja förstå den verklighet som människorna lever i här.
Så, hur ser en vecka ut här på Sempre Verde? För att ge er en uppfattning om vad jag egentligen gör så ska jag skriva ned varje dags händelser den senaste veckan.

Måndag, 7/2

Min 20-års dag. Det är så skönt att få vakna upp hemma på gården. Egentligen var det tänkt att vi skulle ha sovit över hos vår portugisiskalärare Lila nere i Gravatá (närmsta staden), men hon blev fast i en annan stad så Malin skjutsade oss hem till bergen längs den livsfarliga, skumpiga lilla vägen på söndag kväll.
Så, klockan är ungefär sex när tre vackra stämmor stämmer in i sång, både på svenska och portugisiska såklart, då Malins man Pepeo är brasilian. Så Vera, Malin och Pepeo kommer in i mitt rum och genom mitt rosa myggnät så ser jag dem sjunga för mig, med tända ljus och glasstårta. Så fint. Vera har dukat upp frukost, som vi numera gör själv då de två introduktionsveckorna är över och Karin åkt hem. Couscoustårta, mosad banan, papaya, mango och kaffe. Vi äter, och jag känner lite på hur det känns att vara 20 år. Ett nytt decennium, en ny era.
Efter frukosten går vi till stora huset för att planera och utvärdera med Malin. Därefter planerar vi själva vår allra första engelskalektion som vi ska ha på tisdag med några av barnen som åker till skolan i Gravatá på eftermiddagen när de små barnen har Oficina med Hercules och oss. Lunch äter vi med Malin och efter att ha legat någon timme med varsin bok i hängmattehuset så visar José oss de cyklar vi ska använda för att cykla till São Severino med. Så vi cyklar iväg på skrangelsakerna, i en hastighet på ca 1 km/h och får punka efter 100 m. Står svettiga och funderar ett tag och bestämmer oss för att gå vidare med cyklarna. En halvtimme försenade kommer vi till Oficinan. Barnen och Hercules sitter och gör små pappersburkar. Mycket gos, prat och bus. Barnen sjunger för mig och vinkar och springer med hela vägen ut från São Severino, då vi tar cyklarna med upp på bussen.
Lugn, mysig kväll. Vi lagar kvällsmat själva och pratar om allt mellan himmel och jord. Pappa och barnen ringer, mina ord stakar sig men jag tvingar mig själv att inte slösa bort dyrbara samtalsminuter med att gråta. Vince ringer senare och läser upp alla gratulationer på min facebooksida, och från min lilla veranda omgiven av regnskog, uppe på ett berg i Pernambuco i Brasilien känner jag hur tacksamheten sköljer över mig, hur lycklig jag är över att ha människor som bryr sig om mig.

Tisdag, 8/2

Vi stiger upp tidigt för att hinna till São Severino till halv nio. 45 minuter tar det att gå dit, vägen är gropig, backig och väldigt varm. Två svettiga engelskalärare kommer så fram och samlar ihop de intresserade. Motivation är svårt att hitta hos de här barnen, som växer upp här och förmodligen kommer stanna här. Men fem små tjejer lyssnar törstigt, repeterar, antecknar och ber om att få läxa. Inte kan vi lära alla, men nog kan vi lära några.
Vi vandrar hem, i ännu hetare sol. Äter ris, ärtsoppa och sallad från grönsakslandet till lunch, ligger och däser ett tag i hängmattan. Skojar med José och Sebastião, myser med katterna och hundarna, delar ut mangoskal till hästarna i hagarna.
Missar bussen till Oficinan vid halv två och blir tvungna att gå 5 km, för tredje gången idag. Vi kommer väldigt sent och hinner nästan bara pussas och kramas lite med barnen innan vi slutkörda sätter oss på bussen hem. Läser i hängmattan, Malin kommer och äter glass i vårt lilla vita stenhus. Somnar tidigt, dagen efter ska vi rida långt och gå runt i svåråtkomliga odlingsmarker.

Onsdag, 9/2

Väckarklockan ringer klockan fem och jag kryper utan svårighet ut ur min lilla prinsessäng med rosa myggnät. För oss är det inte längre svårsmält att veta att man ska gå upp runt sex varje morgon, och att vakna senare än åtta är ju rent oanständigt. Vid sju på kvällarna börjar vi gäspa och det är mycket sällan klockan har hunnit bli halv nio innan vi krupit till sängs.
Vid sex börjar vi pyssla med hästarna. Appaloosa är full med fästingar som han skakar över på mig, jättemysigt. Vi rider iväg ungefär samtidigt som José anländer på sin cykel, ut i den redan heta morgonen med ett vackert ljus som skiner igenom träden och får hästarnas manar att glänsa.
Mot Vazia Grande ger vi oss av, dalen där våra värvade jordbrukare bor på ockuperad mark, ett gammalt sockerrörsgods. Vår första jordbrukare, Vanderley, är mycket ivrig på att få börja odla skuggkaffe. Hans nio barn ska alla hjälpa till och de tittar med stora ögon på oss och våra hästar, ger ibland bort ett värdefullt, hemligt litet leende och gömmer sig bakom varandra.

Under hela dagen rider vi runt till resten av våra bönder. Vi möts av varma, välkomnande leenden som saknar många tänder vart vi än kommer. De släpper in oss i sina hem, lyssnar uppmärksamt på Malin, tar tacksamt tag i en utsträckt hand.
Vi äter lunch hos Rosalia som vanligt, hon serverar fisk denna dag. Låter hästarna och oss själva vila ut under dagens varmaste timmar. Vid fyra börjar vi styra hemåt, galopperar längs en glittrande sjö, klättrar upp för långa backar, skrittar fram längs vägarna som tar oss hem, hem till Sempre Verde.


Torsdag, 10/2

Jag vaknar med ett ryck och bokstavligen far upp i sängen av att jag hör ett utdraget, hysteriskt skrik från Vera. Hon har då upptäckt att hon haft en sängkamrat hela natten, en liten groda satt nämligen och plirade på henne bredvid hennes kudde. Jaja, bättre det än att dom hoppar upp i rumpan på en när man sitter på toaletten…
Vi vandrar iväg till byn för att ha vår andra engelskalektion. Tjejerna kommer sent och denna gång kommer endast tre, de tre mest intresserade och sammarbetsvilliga. Efteråt vandrar vi hem och jag somnar helt utslagen i hängmattan med Camarão under mig. Vi äter lunch och hinner knappt smälta maten förrän det är dags att hinna med bussen till Oficinan.

Hemma igen vid fyra. Lägger oss i varsin hängmatta och läser medan vi hör José och Sebastião vandra runt, sjungande på portugisiska visormed sina vackra röster. Vid fem galopperar hästarna förbi oss från hagarna till sina boxar och kvällsmaten. Efter ett tag går även vi in, äter vår gröt. Imorgon är det fredag, vi är lediga och ska åka in till stan. Handla, få kontakt med omvärlden, läsa nyheter – innan vi åker hem till vår lilla bubbla igen.

20

Jag fyller 20 ar imorgon.

Har varit pa minisemester med Vera och Karin, vi akte till den vackra nordostbrasilianska kusten och badade ochsolade i tva dagar. Nu har Karin akt vidare till Rio och jag och Vera sitter och vantar i Gravatá pa att fa ha spraklektion med Lila. Tidigt imorgon kliver vi pa den skumpiga bussen upp bland bergen igen, hem till Sempre Verde.

Jag saknar er nagot otroligt.