SYSKON

Mina vackra, fina, begåvade, underbara små syskon. Som numera inte är så små längre... Jag ser dom växa så tydligt när jag åker bort från dom, och jag märker hur mitt hjärta värker av saknad varje gång. Och så kommer det vara hela det här året. Jag känner mig så lycklig som har dom i mitt liv.

Bilderna är från första dagen efter att jag kom hem i lördags, då jag, Minna, Teo och Lotta gick till Stabby prästgård på Stabbydagen för att spana in loppisen och fika. Vädret var underbart, gården var full av höstklädda svennar och bullarna var nybakade och ljuvligt goda. Lotta köpte en jättekonstig pennburk, jag köpte ett par guldiga skor, Minna köpte två böcker och Teo köpte en blå ödla. Det var en väldigt lyckad dag med andra ord.

NO PLACE LIKE HOME.

Att vara hemma har aldrig känts så bra. Uppsala är otroligt vackert nu och jag njuter av varje sekund, av allt, att koka thé i mitt kök, att tvätta i tvättstugan, att sitta på ofvandahls, att somna i Rufus medan pappa och Lotta sjunger och spelar gitarr i vardagsrummet, att känna gatorna och vant flänga runt på cykeln, att sitta på gamla torget och njuta av höstsolen, att pyssla hemma på kvällarna, att äta på nation med nära vänner, att skratta med nära vänner, att känna den trygga känslan av hem.

På lördag åker jag igen och varje dag utnyttjas därför till max. Sverige har gett mig vackert väder denna vecka och jag försöker att ta in så mycket svensk höst jag bara kan, nästa gång jag kommer hem kommer det vara vinter. Idag fikade jag med Wille och Christoffer, sen fikade jag med mamma, sen fikade jag med Matilda. Väldigt många fikor. Dessutom avslutades dagen med världen största nachotallrik på V-dala med Gabriella och Jonna. Har jag redan nämnt i detta inlägg hur mycket jag njuter av att få prata med, skratta med och bara sitta bredvid människor som jag känner och står nära, och som känner mig? Ja, det har jag... Det känns numera som en slags lyx för mig, något att ta vara på medan jag kan.

PROSSIMA FERMATA: LA SVEZIA

Klockan àr sju pà morgonen och jag och Alessandra làmnar nu làgenheten i Milano. Hon àker hem till Turin, jag àker hem till Uppsala. Den staden och jag har ocksà historia, kan man vàl sàga. Gud, det ska bli underbart att komma hem. Fà krama om mina syskon. Fullkornsbròd. Rufus, min sàng. Italien har varit fantastiskt, och igàr kvàll var en lysande avslutning dà Milano by night àr magiskt, men nu brinner min hemlàngtan. Oàndligt med kàrlek till alla underbara vànner som tagit hand om mig hàr nere. Vi ses om nàgra timmar!

(skrivet pà Fedes macbook, dàrav de knàppa bokstàverna)

BEROENDE

Jag har fått ett nytt beroende. Jag vet att det kom sent, och att alla redan har det, men nu förstår jag äntligen vad folk menar när dom säger att dom har det där speciella sushisuget. Sushi är fantastiskt. Och för ett par dagar sedan var jag i himmelriket när vi gick till en restaurang som hade lunchbuffé för 10 €, där sushin bokstavligen kom i öändliga mängder på ett rullband som åkte runt längs borden. Små små tallrikar med olika typer av sushi, allt du kunde tänka dig. Det bara kom och kom. Oändligt. Vet någon om detta koncept finns i Uppsala? Överhuvudtaget nånstans i Sverige? Jag måste dit.

CASA MASERA

De senaste tre dagarna har jag tillbringat hos systrarna Gaia och Chiara Masera, som jag lärde känna första gången jag åkte till Turin för tre år sedan. De är världens mysigaste systrar, bor i världens mysigaste lägenhet och har världens mysigaste skratt. De här dagarna har vi ätit (gör jag något annat här?) både ute och inne. Vi bakade pizza, lagade gnocchi, pasta med pesto, osv och nu står vår sista lunch tillsammans och puttrar på spisen. Om några timmar tar jag tåget till Milano för ett sista stopp och en sista natt. Det är fashion week, stadens puls är högre än nånsin och jag lämnar imorgon mitt fina Italien - för Sverige.

ATT VAKNA UPP TILL DEN HÅRDA VÄRLDEN

När man sitter med en fin vän på ett tak och tittar ut över ett hav i skymningsljus, mätt efter fisken, med den välbehagliga trötthetskänslan i kroppen efter en dag i solen och känslan av att morgondagen är utan måsten - bara till för att leva, då är det svårt att förstå att det finns ondska i världen. I Italien vet man knappt vad Sverige är för något, alltså skrevs inget i tidningarna om det svenska valet. Och utan internet kunde jag alltså omöjligt veta vad som hände därhemma. Därför kändes det lite som en iskall dusch att komma hem på söndagskvällen precis lagom för att se att SD nu sitter i våran riksdag. Ibland känner jag mig bara uppgiven när jag tänker på politik, samhälle, civilisation. Det kommer alltid att finnas en motpol, "de onda", krig, maktbegär och allmänt sjuka människor. Orkar man kämpa egentligen? Då säger alla: Jaa, vi får aldrig ge upp. Och de har ju rätt. Vad vore världen utan alla starka, drivna människor som kämpar mot ondskan. Men jag... jag undrar om det inte vore bäst att bara stänga in mig på ett tak med utsikt över havet, ingen kontakt med omvärlden utan bara med mig själv, och bara med vackra, kärleksfulla tankar i mitt huvud, utan att behöva vakna upp till den hårda världen. Vore inte det skönt?

CERVO.

HAVET OCH JAG

Jag älskar hav. Jag kan stå, ligga eller sitta och titta ut eller lyssna på havet föralltid. Jag är uppväxt med hav. Jag har seglat på havet varje sommar och båda sommarhusen ligger vid havet. Havet kan ligga stilla och mörkt, lika djupt som ett hjärta fyllt av hemligheter. Havet kan leka, med vågor som reser sig, färdas ikapp, slår över klippor. Havet kan glittra i soluppgång och solnedgång, tusentals små gyllene diamanter som viskar om något hoppfullt och vackert. Havet är min definition på frihet.

Nu kommer snart bilen som kör oss till Cervo, tre timmar härifrån, vid kusten. Varje sommar måste jag få tillbringa tid vid havet för riktigt känna att det är semester och för att kunna slappna av. Alltså börjar min egentliga semester idag. Ta hand er därhemma, jag saknar er allihop! Här är några bilder från förra sommaren i Cervo. Jag står på takterassen till huset, som ligger precis vid kyrkan och mosaiktorget. Åh jag längtar!

VI ÅKTE HEM FRÅN MILANO OCH SOLEN GICK NER

MILANO

Idag packade vi bilen full med lampor, mattor, kuddar och mat och åkte iväg till Federicas och Alessandras nya lägenhet i Milano för att fixa lite. Jag fick det välförtjänta smeknamnet La Donna IKEA då jag fullkomligt ägde ihopskruvningen av alla möbler från vårt svenska möbelmekka. Nu ligger vi och tittar på film med varsin kopp choklad/kanel/kardemumma rooibos thé, imorgon åker vi till havet och stannar där resten av veckan.

NJUTA

Jag är så avslappnad. Jag bor uppe i bergen utanför Turin och luften här uppe är så mycket friskare än den otroligt förorenade luften inne i stan. På morgnarna vaknar jag, går ut i morgonsolen, tittar ut över dalen, tar ett djupt andetag och tänker att så här ska jag bo någon gång. Frihetskänslan, naturen, lugnet. Skillnaden på hur jag känner mig nu jämfört med några dagar sedan då jag fick nån slags mental utmattningsfeber varje eftermiddag är enorm. Jag tycker så mycket om den här familjen, mamman är så himla rolig och supersnygg och elegant (trots sin mogna ålder) och hennes båda döttrar är underbara. Federica och jag delar samma passion för att ta det lugnt, filosofera och laga mat vilket gör att vi är som gjorda för varandra. Huset är helt fantastiskt. Med ytor som ger plats för tankar, enorma fönster, smakfullt vald inredning och lugna, djupa färger är det för mig ett drömhus. Farmor, jag vet att du skulle älska det!

DAGARNA MED LILJE OCH ANDREA