BARNEN

Att komma med bussen eller promenera in i San Severino, traktens by med ca 200 invånare, är en av mina favoritstunder på dagen. Byn består av en enda gata kantad av små hus som trängs tätt intill varandra och när man kommer in ser man hur barnen springer ut på verandorna, skiner upp och vinkar glatt, varpå de börjar springa mot Oficinan för att vänta på oss. Väl framme blir vi väl omkramade. Alla är de så otroligt söta och vackra, de flesta vilda som djur men sa fina sma manniskor. Samma sak ar det när vi åker. Alla vill kramas, till och med de vildaste små pojkarna, och de vinkar länge medan vi vandrar iväg ut ur byn. Det gör mitt hjärta alldeles varmt.

SEMPRE VERDE I RAMPLJUSET

Igår kom ett filmteam till Sempre Verde. De vill filma en ekogård driven på solenergi, och det kommer visas i reklampauser i en pernambucansk kanal .De filmade Malin när hon plockade i grönsaklandet, gick omkring på gården och visade hur solenergiplattorna fungerar. De filmade när José, stolt som en tupp, fick hoppa upp på cykelpumpen och svettas medan Malin höll i vattenslangen och vattnade. Vi, som haft en underbar eftermiddag i solsken, gosat med djuren, slumrat i hängmattehuset och läst, fick agera statister. Vi fick sätta oss på pousadan och spela domino och prata lite exotisk svenska.  Vid halv sex promenerade vi och filmgänget iväg till utsiktsplatsen i solnedgången. Det var ofattbart vackert, det vi såg. Så många olika dimensioner. Känns overkligt, att stå där. Att vara här, över huvudtaget.

A PRIMEIRA SEMANA

Första veckan har bestått av att bo in sig på gården, lära sig rutinerna. Vilka djur som äter vilka matrester och hur man sparar på vattnet. Vi gör yoga i hängmattehuset och sopar bort insekter från golvet. Det finns en helt galen slags skalbagge här, jag kallar den för självmordsskalbaggen. Den cirkulerar helt okontrollerat i luften och störtdyker sen, ofta på mig. Skrämmer livet ur mig varje gång… Duschen har iskallt vatten, så våra hår blir inte tvättade så ofta om man säger så. Vi är allmänt skabbiga, svettiga och orena, men inuti huden spinner kroppens alla organ av den fantastiska maten vi får här. Allt organsikt, allt lokalt producerat. Frukter och rotfrukter, bönor och ris, bland mycket annat gott.

Vi har ridit i spöregn och solsken. Uppe på höjderna och djupt ner i dalarna. Det är en fantastisk upplevelse, att se naturen till häst. Det finns hästar som rids, och de har alla vackra namn. Hittills har jag fått rida på Ventania och Apaloosa. Sen har vi också Cabelodo, Helva och Brilhosa, Apollo och Curió. Alla med sina egna temperament och utseenden. Jag njuter av att ha hästar så nära!

Ännu har själva arbetet inte riktigt komit igång, då min kusin Karin är här som gäst två veckor. Men på eftermiddagarna åker eller går vi till byn San Severino där barn mellan 4 och 12 år kommer till ett litet hus som heter Oficina, vilket betyder verkstad. Där hjälper vi dom att pyssla med återvinningsmaterial, och de får lära sig om hur man tar hand om naturen. De är vilda som galningar och otroligt söta och kramiga. Vi kommer även få ha engelskalektioner men de som är intresserade en till två gånger i veckan. Kommer bli minst lika lärorikt för oss som för dom!

Till staden Gravatá kommer vi bara en gång i veckan med en skumpig, livsfarlig buss som klättrar upp och nerför den leriga lilla vägen som går till Sempre Verde. Här ska vi handla på fruktmarknader och supermercados, och få lite tid att uppdatera oss om omvärlden och om våra nära och kära. För på gården är vi helt isolerade. Vilket är något man sjunker in i, och trivs i. Utanför våra fönster växer tropisk regnskog. Vi lever inte bara tätt inpå naturen här, vi lever i dess hjärta. 

Jag saknar er och ni finns alltid, alltid med mig.

LIVET PÅ SEMPRE VERDE

Det känns som att bo på bröderna lejonhjärtas gård. Det var min första känsla på morgonen efter att vi kört från olinda till gravatá och slutligen längs den 12 km långa ler/grusvägen som går upp bland bergen och dalsänkorna, i spöregn och kuslig dimma. Då, på kvällen,  kom vi fram i ett totalt mörker. Det var ruggigt. Vårt lilla hus var kallt. Fuktigt. Den lilla myrkolonin på diskbänken och alla skalbaggarna var det första som välkomnade oss när vi steg in. Lite vilsekomna, hemlängtande och ovetandes anlände vi till Sempre verde för snart en vecka sen. Jag låg i min säng den första natten med himmelsängsmyggnät över och längtade efter en trygg famn, några tröstande ord och en kyss på pannan. Tänkte att här, på det här stället jag inte ens ännu utforskat, ska jag bo de kommande månaderna.  Så vaknade vi morgonen därpå, i gryningen som alltid här på sempre verde, där dagarna börjar tidigare och slutar tidigare. Så kunde vi äntligen gå runt och se oss omkring. Och det var då jag konstaterade att jag numera bor på bröderna lejonhjärtas gård i nangiala.
Vårat lilla hus är ett vackert, vitt stenhus med luckdörr, sådär så att man kan öppna överdelen och kika ut medan nederdelen är stängd.  Vandrar du upp på stigen till vänster så kommer man till stallet, stallet med röda grindar och blommor som klättrar upp längs väggarna, och vackra hästar som hälsar dig välkommen. Där stöter man nog också på Camarão och Timbu, gårdens två hundar. Camara

õ kommer titta på dig med underkuvad, längtande blick, törstande efter kärlek.
Går du däremot längs stigen till höger om det lilla vita stenhuset så kommer du promenera längs grönsaks och fruktlanden. Kolibrin kommer du höra i blombuskarna längs staketet. Fjärilar kommer att fladdra förbi. Så passerar du kaninhuset, ett litet stenhus med gallerfönster där ca 8-10 (jag har inte räknat) lurviga kaniner bor. De kommer springa fram i hopp om att du kommer med grönsaks och rot-rester från gårdagens middag. Du kommer finna det omöjligt att inte stanna och prata med dom, eller i alla fall låta dom veta att du kommer genom att ropa: Ninerna!
Så passerar du kaninhuset och fortsätter längs den lilla stigen kliver igenom en båge av lövverk och hamnar vid hängmattehuset, som består av ett golv, ett tak, några tegelpelare och inga vägar. Där finns en stor yta för att göra lite vad man vill, där står alla frösäckar och där hänger två hängmattor i harmoniska färger  precis vid ena öppningen ut mot dalen. Där hittar du förmodligen också Misch-Misch, den vackra lilla siameskatten som älskar att gosa och följa med på regnskogspromenader.
Så fortsätter du ut mot det lite större vita sten huset, med hundarna tätt i hälarna, och går upp på verandan. Där står det stora träbordet där du snart kommer avnjuta en frukost bestående av nybakat bröd, smör och ost, organiskt colombianskt kaffe, färskpressad fruktjuice, papaya, mango, ananas, vattenmelon, couscoustårta, egenodlade bananer och sesampasta. Och sätter du dig vid ena vita räcket så kommer du blicka ut över vad som ser ut som Körsbärsdalen och längre bort den mörka Törnrosdalen. Hagar med blommor och vidare längre bort den grönskande dalen, följt av berg i horisonten.  Du andas in doften av liv.

KOLIBRI

Det finns inte bara vilda apor på vår posada. Det finns kolibrir också! Jag satt och pratade i telefon med Vince när plötsligt något snabbt och pyttelitet fladdrade till i trädet framför mig. Inte förrän nästa gång det fladdrade runt så insåg jag att det var en liten vacker kolibri. Kan ni förstå att den har en vingfrekvens på 80 vingslag i sekunden.. sekunden! Jag känner mig ungefär som Janes pappa i disneyfilmen Tarzan, jag blir alldeles till mig för varje nytt exotiskt djur jag stöter på...

OI!

Älskar det här. Idag steg vi upp tidigt, fick vår frukost (4 sorters färska frukter, nypressad juice, kaffe, friterad banan med kanel, toast och en liten bulle) sen begav vi oss till Wellington för språklektion. Wellington alltså... vilken speciell man. Imorn ska jag skriva ett inlägg om honom. Men iallafall! Vi åkte sen till botaniska trädgården, ett zoo och ett museum om Brasiliens historia. Fastnade för frasen "do mesmo jeito que a educação foi usada para nos oprimir pode também ser usada para nos libertar" = "På samma sätt som utbildning användes för att förtrycka oss så kan den även användas för att befria oss".

Känns som om jag börjar anpassa mig till värmen. Svettas inte längre sjöar.. bara floder. Imorn kväll kommer min kusin för två veckor på gården. I övermorgon åker vi dit. Ser framemot det så mycket. Nu ska vi ha ytterligare en portugisiska lektion och sen äta något innan vi stupar i säng vid tio som vanligt..

Här nere ser ni ett exotiskt djur i regnskogen vid namn Homo sapiens. Känd för att endast göra dåliga saker för jorden. Extremt egoistisk och inte så värst smidig. Äter allt utom ananas. Bor i regnskogsklimat men är ej anpassad för det. Naiv, kittlig, och väldigt tam. Gillar att bli pussad på.

Nästa bild visar en arg tiger.

OLINDA

Olinda, staden vars namn betyder: Åh, vacker!
Där befinner jag mig alltså nu. Värmen är nästan olidlig. Det övas inför karneval. Jag och Vera, min volontärkollega, bor på en pousada fylld av tavlor, papegojskulpturer och små apor. Vi har en brasiliansk guide som heter Wallington i förnamn för hans föräldrar gillar historia och lottade bland fem historiska namn när han föddes. På vägen från flygplatsen plockade pousada-ägaren upp en liten skadad, blå undulat och lät den följa med i bilen. Idag gav han oss en banan och lät oss mata de små aporna som hoppar runt i träden precis utanför vårt fönster. Staden är gammal, otroligt vacker och fylld med färgranna hus. När jag duschar blir jag svettig efter 3 minuter. Vera är jättemysig och jag trivs mycket bra ihop med henne. Stapplar mig fram på portugisiska, vi får fyra timmars undervisning om dagen. Folk är lyckliga, dansar överallt. Drömmer mig bort ibland till Vinces famn, önskar att jag kunde uppleva allt det här med honom.
Önskar att alla ni där hemma kunde komma hit. Det är så vackert här, så levande och så NU.

DANIEL 3 ANOS

Sista dagen i Vitória. Herregud, brasilianare vet hur man låter... Vi firade lilla söta Daniel och jag blev som vanligt försöksperson för alla de som stolt vill visa upp sina engelska talanger. Inte visste jag att babejk betydde skitstövel (på portugisiska heter det babaca) eller att shou shou betydde hejdå. Däremot kommer den lille nyblivne treåringen fram till mig, tittar på mig med oemotståndliga ögon och säger: Love you, med perfekt uttal... På ena sidan av mig sitter en enorm tjej på arton år som stolt beskriver sig själv som ouäry ouäry ouäry fatt end courääjsy, och på andra sidan står 5 stora män och diskuterar politik med viftande armar. Eller, jag ändrar mitt ordval, de skriker. Och sen ett tjugotal kacklande kvinnor och på det lika många barn som springer runt och gråter och skrattar om vartannat.  När kalaset var slut åkte vi ungdomar in till Praia do Canto för att sätta oss på en bar. Sade adjö till mina nya vänner som alla tillhör Vinces släkt och åkte hem till Thalita, där jag har bott den senaste veckan. Imorn flyger jag tidigt till Recife. Och sen börjar det....

Familjen Rezende

Underbara Thalita och Fox, min nalle den senaste veckan..

Daniels kalas

Parabeeeeens!



Så söta.



STORM?

Tänkte att vi var lyckligt lottade som inte märkt av översvämningskatastrofen i delstaten Rio de Janeiro, men för tjugo minuter sen öppnade himlen sig och nu vräker regnet ner och åskan mullrar. Mina brasilianska vänner skrek och sprang mot bilen medan jag stannade till på gatan, sträckte ut armarna, lyfte ansiktet mot himlen och njöt. Detta må vara paradiset, men en svenne som jag behöver få känna regndroppar mot min hud ibland.

HYLLNING

Varma, vackra land. Så levande, så obekymrat, så välkomnande.

MMMH, GOTT

Julaftonsmiddag

Acai - min nya kärlek. Mosad frukt, ofta med banan och müsli.

Majs med smör som säljs på stranden. Yummmm!

AVSKED

Förlåt för mitt dåliga uppdaterande. Jag antar att allt är så nytt och annorlunda att jag knappt hinner bearbeta det själv i min hjärna. Men jag ska bli bättre!

Jag har varit i Brasilien i snart tre veckor nu.  Matt av omställningen som fortfarande pågår.  Men jag vet att detta bara är en fas, jag har varit med om det förr. Det gäller att bita ihop och leva här och nu. Nu börjar den verkliga utmaningen, nu måste jag upptäcka på egen hand. Jag ska stanna här i Vitória tills på lördag, då det bär av till norra Brasilien och Recife.

Jag ska gå och lägga mig nu. Jag saknar och älskar er!

ILHAS DE ABROLHOS

För ett par dagar sen kom vi hem från en liten semester till Caravelas i Bahia. En stad som fått sitt namn från de spanska fartygen som först av alla anlände till Sydamerika. Bilfärden på fem timmar gav mig en smygtitt på det riktiga Brasilien. Otroligt vacker natur - och fattigdom.
Väl framme bodde vi i en liten oas, sov i hyddliknade hus på ett hotell vid stranden och njöt av den goda middagsbuffén och den vackra omgivningen. Jag och Vince åkte ut på havet med en katamaran till Abrolhos-öarna, där vi snorklade i kristallklart vatten bland korallrev, jättesköldpaddor och fiskar i alla regnbågens färger. Det var en fantastisk upplevelse för mig, och så fint att bubbla runt hand i hand under ytan. Stunden då jag lade min hand på en skölpaddas rygg och simmade efter den var magisk!

SKRIVET FRÅN BRASILIEN

Var ska jag börja?

Ska jag börja berätta om värmen, eller om de milslånga stränderna? Om den lilla vita hunden, eller om acai? Om brasilianska bikinis, eller om maten som får mig att tro att jag befinner mig i himmelriket? Ska jag berätta om Vince, eller om när jag såg min första livs levande apa? Om familjedrama eller kokosnötsvatten? Om nyår i Guarapari med släkten, om att dansa på den mjuka sanden, om sprutande champagne? Ska jag berätta om min väska som airfrance tappade bort? Om julafton, om en tår av hemlängtan när mamma berättade att dom var insnöade på öland och knäckte nötter? Om det varma välkomnandet, om alla mostrar och fastrar och julbönen, när 40 personer höll varann i hand? Ska jag berätta om barnen, om att kommunicera med leenden och gester, om språket? Om ljumma kvällar, om att få vara tillsammans, om att få känna hans hand i min igen?

Nej, jag vet inte var jag ska börja. Men jag skriver snart igen, lovar. Och till alla er som läser - jag saknar er.

PS: Eira, jag kan ***** nu.