AVSKED

Nu sitter jag på flygplatsen i Recife och väntar och väntar och väntar. Klockan är kvart i elva nu och mitt flyg går inte förrän halv fyra på natten... vilken jobbig flygtid va? Sen ska jag byta i Sao Paulo och kommer fram till New York imorgon kväll. Där ska jag sova hos en gymnasiekompis som pluggar där och sen åker jag till Vince dagen efter.

Åh. Det känns så konstigt att lämna Brasilien. De här sista dagarna har jag varit så förvirrad. Det har känts så hemskt att behöva lämna en plats som jag har kommit att älska så mycket, och då talar jag om den regionen jag har bott i nu, och gården. Att säga hejdå till barnen var hjärtslitande. De mindre bara klamrade sig fast vid mig, pussade mig och bad mig att stanna och de störra sa saker som: "Lova att du inte glömmer oss, Josefin". jag reser, men dom blir kvar. Kanske blir dom kvar föralltid i den där lilla byn. Vem vet när, eller ens om, jag kommer tillbaka.

Sen var jag tvungen att säga hejdå till Vera. Åh Vera. Hon har varit så bra för mig den här tiden. 29 år är hon, vilket innebär en ganska stor åldersskillnad, och ändå har vi funkat så bra tillsammans. Och det är ju med henne min upplevelse delas. Det är bara hon som också vet vad ajg har varit med om. Åh, vi grät. Hon åkte två dagar innan mig.

Sen kom då dagen (idag) då jag själv skulle lämna Sempre Verde. Jag bara gick runt på gården... till alla hästarna... buskarna, träden, hängmattorna. Tittade på allt en sista gång. Hundarna följde mig som vanligt som ett koppel hela tiden. Tittade på mig med extra sorgsna ögon. Jag satt i en hängmatta och läste, när en av de två männen som arbetar på gården, som jag och Vera har kommit mycket nära, kom och satte sig ner för att prata. Det var Sebastião, han som från början varit lite blyg och mot slutet babblat på som en kvarn varje gång han fick chansen. Han pratade om hur "grande amiga" jag har blivit för honom, hur han har mig i sitt hjärta. Han som alltid har ett leende på läpparna tittade plötsligt ner i marken, och när han tittade upp igen hade hans ansiktsuttryck helt ändrats och hans ögon var fulla av tårar. Hans ord stakade sig. Och jag själv började gråta också. Jag tycker det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist, att vi kommer dit, blir nära vänner med de här hårt arbetande männen, och sen bara lämnar dom. Jag känner mig hemsk. De har inte råd att åka nånstans, och de blir lämnade av oss. Vi nästlade oss in i deras hjärtan, och nu har vi lämnat dom.

När jag sen skulle ta bussen kom både José och Sebastião, samt hundarna för att vänta med mig. Jag kramade Camarão och Timbu länge, länge. De gnällde lite, visste nog att jag skulle åka. Mina fina fina, loppiga hundar.
José grät som ett barn. Höll om mig. Jag grät. Sebastião fällde tysta tårar. Du kan ju tänka dig. Allt på en gång. Så kom bussen, och jag vinkade adjö till de som varit mitt och Veras viktigaste sällskap de senaste två månaderna. Sen rullade jag ner längs kullarna och dalarna i kvällssol. Sjöarna glittrade. Jag bara grät.

Och nu sitter jag här och vet inget längre.