MÖTE NUMMER ETT: PARIS, FRANCE

Den här staden och jag har historia. När jag tänker på Paris ser jag små fragment av minnen från en barndom där. Under fyra års tid flög jag dit för att hälsa på min pappa som då var anställd på ett forskningscenter utanför staden. Jag flög helt själv när jag var fem år gammal. Jag var en liten lintott med en lapp om halsen där det stod något i stil med "Jag är liten och ensam, ta hand om mig." En ganska stor resa för en så liten flicka. Som tur var hade jag tydligen nån som gillade mig där uppe, för varje gång hamnade jag brevid en snäll tant på planet som också kunde hjälpa mig med att lägga upp mitt handbagage på hyllan. Tack gode gud.

Men som sagt är det bara fragment av minnen jag har från den tiden. Dock är dessa fragment så starka, jag minns alla färger, känslorna, lukterna till varje bild jag ser.
Pappa i den mörkgröna rocken på flygplatsen, jag springer fram och kastar mig i hans armar.
Den gyllenbruna hunden Paco, jag avgudar henne och önskar i hemlighet att hon vore min egen.
Den enorma parken med ljust grusade gångar och doften av ett vårblommande Paris, jag fascineras av vattnet som skjuts som kaskader ur fontänerna.
Bageriet, "bonjour petit mademoiselle", "un baguette et deux croissants s'il vous plait" på stapplande franska, nybakat, jag går stolt bärandes på brödet brevid pappa.
Ljusen, lyckan, spänningen, färgerna. Jag sitter på pappas axlar och beskådar fyrverkerierna och paraden sent på kvällen på Disneyland.
En evighetslång trappa, och jag menar verkligen evighetslång, som tar mig upp till toppen av Eiffeltornet. Jag sträcker mig på tå så högt jag kan och blickar storögt ut över staden.

Det är så fint med minnen. Det är det enda, absolut enda, som ingen kan ta ifrån dig.
Flyget går tjugo över fyra. Jag kommer till lyxhuset i lyxvillaparken i 16:e ca klockan tio. Nu börjar mitt år.

Parc du luxembourg