ATT SLÅS AV ÖDETS GRYMHET

Jag är rädd. Det går ett rysande sirentjut genom Oxford, det trycker sig in i varje byggnad, kryper iskallt längs ryggraden. Det är en tornadovarning. Vi skrattade på vägen till caféet för det är roligt när regn och blåst gör så att paraplyerna får egna liv, men nu är det inte roligt längre. Det åskar, regnet vräker ner och vinden får regnet att flyga sidles. Nu är det inte så farligt som det låter, och jag tror (hoppas) inte att det kommer förstärkas till en tornado, men jag är ändå rädd. För jag känner den där obehagliga rädslan man får när man plötsligt kommer ett steg närmare att förstå något hemskt. Att nudda, bara nudda, vid rädslan, paniken, hjälplösheten som måste infinna sig om det här vore på riktigt. Och jag vill gråta för plötsligt blir det verkligt för mig att det faktiskt är verklighet för vissa. Jag får en plötlig våg av medlidande för alla dessa människor jag inte känner, som plötsligt står utan allt. Utan sina hem, utan sin familj. Utan sina liv. De som står offer för ödets grymhet. För i kriget mot vår vackra jord och hennes styrkor står vi försvarslösa. Detta krig har fler offer och är mer förödande än alla andra krig, och det värsta, det sorgliga, det som gör mig rädd, är att det är vi som lägger veden i hennes brasa.