Ljuden tystnar, ljusen släcks. En efter en somnar alla. Men de som inte somnar blir kvar, ensamma med inget förutom sina tankar. Jag känner mig ensam och av nån anledning dyker minnen av övernattningarna hos Jonna under gymnasietiden upp i min hjärna. De både värmer och gör mig ledsen på samma gång. Då var jag omringad av mina människor, mina älskade vänner. Vi pratade, skrattade, filosoferade, överanalyserade, redde ut och trasslade till. Vi tröstade, vi drömde, vi spånade om framtiden. Vi blev hungriga framåt tre på natten och drack thé och åt mackor. Och när vi väl blev trötta blev vi alla det samtidigt och somnade tätt intill varandra på madrasser på golvet. Ingen behövde bli lämnad ensam kvar med sina tankar. Allt blev sagt, hjärnan var lugn, tillfredställd. Sömnen tog oss som en stillsam, mjuk våg som viskar: det är dags att släppa världen ett tag nu, ta en paus. Och jag lät den ta mig utan att streta emot.
Vad har jag tappat? Var finns ni? Varför kommer inte vågen?
Jag vill borra in näsan i min lillasysters nacke. Krypa ner bredvid Eira i sängen på rue Pascal. Gosa in mig i sovsäcken i förpiken på segelbåten som guppar milt på vattnet, fasttöjd vid en skärgårdsö en stjärnklar julinatt.
Jag vet att vågen skulle komma då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar