ATT VAKNA UPP TILL DEN HÅRDA VÄRLDEN

När man sitter med en fin vän på ett tak och tittar ut över ett hav i skymningsljus, mätt efter fisken, med den välbehagliga trötthetskänslan i kroppen efter en dag i solen och känslan av att morgondagen är utan måsten - bara till för att leva, då är det svårt att förstå att det finns ondska i världen. I Italien vet man knappt vad Sverige är för något, alltså skrevs inget i tidningarna om det svenska valet. Och utan internet kunde jag alltså omöjligt veta vad som hände därhemma. Därför kändes det lite som en iskall dusch att komma hem på söndagskvällen precis lagom för att se att SD nu sitter i våran riksdag. Ibland känner jag mig bara uppgiven när jag tänker på politik, samhälle, civilisation. Det kommer alltid att finnas en motpol, "de onda", krig, maktbegär och allmänt sjuka människor. Orkar man kämpa egentligen? Då säger alla: Jaa, vi får aldrig ge upp. Och de har ju rätt. Vad vore världen utan alla starka, drivna människor som kämpar mot ondskan. Men jag... jag undrar om det inte vore bäst att bara stänga in mig på ett tak med utsikt över havet, ingen kontakt med omvärlden utan bara med mig själv, och bara med vackra, kärleksfulla tankar i mitt huvud, utan att behöva vakna upp till den hårda världen. Vore inte det skönt?