PINO

Federica flyttade till Milano idag. Jag bestämde mig för att bo kvar ännu en natt hos hennes pappa innan jag beger mig till casa Gardetto. Jag, Stefano och syster Roberta begav oss ut ur staden och upp längs den slingriga vägen som leder till Pino, en litet samhälle som ligger på ett av bergen som omringar Turin. Där bor Federicas mamma (i ett lyxhus) och även hennes farmor och farfar. Dessa två gamla italienska människorna kan vara de mysigaste jag vet. Jag träffade dom förra sommaren för första gången och när dom såg mig idag sken dom upp och kysste mina kinder som om jag vore deras eget barnbarn... De pratar dessutom bara italienska med mig och till min förvåning så slappnar jag av med dom och plötsligt försvinner blockaden och jag pratar nästintill obehindrat! Detta ger mig bara mer inspiration till att fortsätta fördjupa mig i språk. Dörrarna det öppnar och relationerna det ger en möjlighet till att överhuvudtaget grundas är värt allt jobb!

Jag, Stefano, Roberta och kusinen Victor gick sedan en lång, skön promenad uppför berget. På håll såg jag La Superga, en fantastisk kyrka som blickar ut över Turin, en kyrka varifrån jag har många fina minnen.
När vi kom hem till Turin gick vi ut för att äta pizza. Mamma mia jag glömmer varje gång hur en helt vanlig margherita i Italien smakar ungefär en miljon gånger bättre än i Sverige... och till halva priset! Efterrätt: Torta al cioccolato. Den här resan håller långsamt på att förvandlas till ett matreportage à la Solens mat... Och jag njuter av varje sekund.