.

“If there is no love in the world, we will make a new world, and we will give it walls, and we will furnish it with soft, red interiors, from the inside out, and give it a knocker that resonates like a diamond falling to a jeweller's felt so that we should never hear it. Love me, because love doesn't exist, and I have tried everything that does.”

NORGE

Mina tankar är hos er. Mina tankar är hos alla som står er nära. Mina tankar är hos alla som någonsin fått ge sitt liv då de i en fredlig handling blivit utsatt för vansinne. Mina tankar är hos er.

SOLVARM ASFALT

Inte behöver jag sluta skriva bara för att min hittills livs största resa tagit slut. Jag har landat fysiskt och både psykiskt och njuter till fullo av en vacker svensk sommar när den är som bäst. Cyklar på solvarm asfalt och njuter av sena, ljusa nätter fyllda av återseenden, vänskap, skratt och minnen.

SLUT

Det är med blödande hjärta som jag nu lämnar mitt vackra, underbara Brasilien.

BARNEN

Jag drömde om er i natt. Jag drömde att ni kom springande mot mig på en kullerstensgata. Jag drömde att ni kastade er in i min famn. Ni kysste mina kinder våta, och jag borrade in min näsa i era varma, solbrända armar. Vi skrattade och log, lyckliga över att få vara tillsammans.

TÄNK OM..

...man hade en liten hundvalp ändå. En liten valp, med en söt, blöt nos som väckte en varje morgon, som kissade när den inte fick, som ramlade på rumpan lite då och då när den tappade balansen i all sin ivrighet och som älskade en mer än allt annat. Jag känner ett allvarligt begär.

Kanske ska jag börja med en liten kisse. Ja det ska jag nog göra. En liten en som gillar att spinna och ligga vid ens fötter.

I AM THE CAPTAIN OF MY SOUL

Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds and shall find me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.


- William Hernest Henley

ILHA DO BOI

Vilken ljuvlig känsla att ligga på mage på finkornig, varm sand. Känna en ljummen, mjuk bris smeka min kropp. Höra vågornas brus bara några meter bort. Se solen i ögonvrån, den alldeles underbart varma solen. Jag älskar Brasilien under vintern!

BRASILIEN

Så är man tillbaka i Brasilien, men nu i Vitória. Känns som en evighet sen jag traskade runt på Sempre Verde, med hundarna i hälarna. Jag har ett väldigt starkt minne som jag kopplar min resa dit med, en situation som jag ofta befann mig i. Jag ligger i hängmattan. Jag känner: eftermiddagssolen, ljuset är mjukt och alldeles lagom varmt mot mina ben. Jag luktar: den där unika blandningen av mogna frukter, fuktig skog och lite häst, en oslagbar blandning. Jag ser: en stor dal framför mig som sträcks ut mot horisonten. Jag hör: hundarnas djupa andetag, kolibris som surrar med sina 80 vingslag/sekund, Appaloosa som gnäggar från sin hage, José som skär gräs med skärarmaskinen - men framför och över allt, hör jag Sebastiãos otroligt vackra men väldigt sorgliga visa som han sjunger med klockren röst medan han gräver, vattnar och ordnar i trädgårdslandet.

SO MANY DIFFERENT LENGHTS OF TIME

How long does a man live after all?
A thousand days or only one?
One week or a few centuries?
How long does a man spend living or dying
and what do we mean when we say gone forever?

FLAGOR FRÅN FÖRR

Idag när Vince sorterade bland alla sina böcker han samlat på sig under sin tid här i USA, hittade han ett väldigt gammalt svensk-engelskt lexikon som han köpte begagnat för några år sen, när han ville börja lära sig svenska. Inuti lexikonet låg några julkort och ett handskrivet brev gömda, som han lät ligga kvar, och som jag fick se idag. Handskrivet brev, tänk bara! Jag tror jag är en av de få i världen som fortfarande älskar att skriva brev, att välja ett vackert papper, att slicka igen kuvertet och att slutligen gå och släppa ner det i brevlådan. Men idag är det inte lika många som finner tålamod att skriva tillbaka för hand utan väljer att använda cyber-rymden som brevbärare. Nåja - i alla fall låg där ett brev. Jag drog efter andan av förtjusning när jag såg datumet längst upp i högra hörnet. "Olofström den 28/8 1932". 1932.... Mellankrigstiden! 80 år sedan! Ett tvättäkta historiskt dokument låg så i mina händer. Jag började läsa. Jag kände djup ödmjukhet inför den hand som fört bläckpennan till det nu gulnade pappret och med vacker handstil plitat ner dessa vardagliga ord. Ett brev som skickades till en kusin i Amerika, som författaren (Svea) uppenbarligen aldrig träffat. Svea berättar om dåliga tider i Sverige, arbetslöshet, mormor som fortfarande är kry, en vacker sommar smyckad med blommor och att hon önskar att hennes släktingar i Amerika kunde få se sitt moderland när det är som vackrast. Hon undrar också om mottagaren (kusinen Emma)kan förstå brevet själv. Detta anlände alltså till Amerika för 80 år sedan, närmare bestämt till Illinois, och blev översatt med hjälp av ett svensk-engelskt lexikon, vari det sedan blev instoppat - och bortglömt. För att en evighet senare bli hittat av en ung brasilian med en brinnande passion för att lära sig det svenska språket. Inte kunde han ana att han skulle få ett brev från Sverige till emigrantsläktingar i USA på köpet. Det känns som jag hittat en skatt.... Sveas ord är trygga hos mig.

BLOMMA

I en värld som frenetiskt strävar framåt, längre, högre - står jag stilla och iakttar hur en blomma slår ut och beundrar dess hänförande perfektion, dess självförtroende. Jag andas in doften av liv och ler upp mot himlen

VAD JAG BRYR MIG OM NU

Vad jag bryr mig om
är att höra dig andas
veta att du är nära

AVSKED

Nu sitter jag på flygplatsen i Recife och väntar och väntar och väntar. Klockan är kvart i elva nu och mitt flyg går inte förrän halv fyra på natten... vilken jobbig flygtid va? Sen ska jag byta i Sao Paulo och kommer fram till New York imorgon kväll. Där ska jag sova hos en gymnasiekompis som pluggar där och sen åker jag till Vince dagen efter.

Åh. Det känns så konstigt att lämna Brasilien. De här sista dagarna har jag varit så förvirrad. Det har känts så hemskt att behöva lämna en plats som jag har kommit att älska så mycket, och då talar jag om den regionen jag har bott i nu, och gården. Att säga hejdå till barnen var hjärtslitande. De mindre bara klamrade sig fast vid mig, pussade mig och bad mig att stanna och de störra sa saker som: "Lova att du inte glömmer oss, Josefin". jag reser, men dom blir kvar. Kanske blir dom kvar föralltid i den där lilla byn. Vem vet när, eller ens om, jag kommer tillbaka.

Sen var jag tvungen att säga hejdå till Vera. Åh Vera. Hon har varit så bra för mig den här tiden. 29 år är hon, vilket innebär en ganska stor åldersskillnad, och ändå har vi funkat så bra tillsammans. Och det är ju med henne min upplevelse delas. Det är bara hon som också vet vad ajg har varit med om. Åh, vi grät. Hon åkte två dagar innan mig.

Sen kom då dagen (idag) då jag själv skulle lämna Sempre Verde. Jag bara gick runt på gården... till alla hästarna... buskarna, träden, hängmattorna. Tittade på allt en sista gång. Hundarna följde mig som vanligt som ett koppel hela tiden. Tittade på mig med extra sorgsna ögon. Jag satt i en hängmatta och läste, när en av de två männen som arbetar på gården, som jag och Vera har kommit mycket nära, kom och satte sig ner för att prata. Det var Sebastião, han som från början varit lite blyg och mot slutet babblat på som en kvarn varje gång han fick chansen. Han pratade om hur "grande amiga" jag har blivit för honom, hur han har mig i sitt hjärta. Han som alltid har ett leende på läpparna tittade plötsligt ner i marken, och när han tittade upp igen hade hans ansiktsuttryck helt ändrats och hans ögon var fulla av tårar. Hans ord stakade sig. Och jag själv började gråta också. Jag tycker det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist, att vi kommer dit, blir nära vänner med de här hårt arbetande männen, och sen bara lämnar dom. Jag känner mig hemsk. De har inte råd att åka nånstans, och de blir lämnade av oss. Vi nästlade oss in i deras hjärtan, och nu har vi lämnat dom.

När jag sen skulle ta bussen kom både José och Sebastião, samt hundarna för att vänta med mig. Jag kramade Camarão och Timbu länge, länge. De gnällde lite, visste nog att jag skulle åka. Mina fina fina, loppiga hundar.
José grät som ett barn. Höll om mig. Jag grät. Sebastião fällde tysta tårar. Du kan ju tänka dig. Allt på en gång. Så kom bussen, och jag vinkade adjö till de som varit mitt och Veras viktigaste sällskap de senaste två månaderna. Sen rullade jag ner längs kullarna och dalarna i kvällssol. Sjöarna glittrade. Jag bara grät.

Och nu sitter jag här och vet inget längre.

INTE LÅNGT KVAR

Vi har tillbringat några dagar på stranden i Porto de Galinhas med min pappa som har hälsat på den senaste veckan. För tillfället befinner vi oss i Olinda och känner av pulsen inför den kommande karnevalen i nästa vecka. Jag njuter av färgerna, musiken och glädjen hos alla människor vi ser på gatan. Det är nu bara två veckor kvar tills jag packar väskan och flyger till USA. Jag känner mycket blandade känslor. Jag har växt så mycket under min tid här. Känner mig fylld av liv och känner mig fylld av insikt om saker som är så viktiga för mig att förstå. Jag är så otroligt lycklig över att jag lever och att jag älskar och blir älskad. Vi har fått kaninungar på gården, de ljuvligaste små varelserna man kan tänka sig. Jag är så lycklig över att ha fått lära känna människorna. Barnen. Tänk att just den här platsen skulle märkas ut på min personliga karta. Jag tycker det är så fantastiskt hur livet bara för mig till olika platser och människor! Jag älskar att leva. Jag älskar att älska. Jag är förvirrad och lugn på samma gång. Nu ska jag bara njuta av den sista tiden.

SAKNA

Mamma och jag sade hejdå på tiundagatan. Kramades, pussades, släppte. Sen plötsligt borta. För en lång lång tid. Det gör ont. Pappa, Minna, Teo skjutsade mig till Arlanda. Minna hade somnat i bilen när vi kom fram. Lika bra, en mindre att släppa taget om. Hejdå inne på flygplatsen. Svårt att förstå hur lång tid det handlade om. Hur många tänder som kommer ha tappats när jag kommer hem igen. Hur röster kommer ha ändrats och språk utökats. Vill krypa ner i samma säng som dom. Hörde deras röster för några dagar sen. Vet inte hur långt hår Teo har nu.

FAST I ETT MINNE

Jag känner mig fast i mina egna minnen, jag andas hör smakar känner lever dom, om och om igen
& jag tänker så ofta på paris
så, så ofta och jag vill gå den lilla biten igen
ner för trappan genom innergården ut genom den blå porten längs gatan upp för trappan över gatan ner i metron, iväg i vakuum
sitta på flera hundra år gamla torg
känna den dunkande pulsen i 8:e
bussen genom 6:e och 7:e, drömma om ett annat liv
vill lätta på stegen över pont-neuf
lille husmusen mugabe, lever han idag?
alla ni som var där, alla fina stunder vi fick
bor den hostande kvinnan kvar?
den bohemiska unge mannen?
sitter samma tiggare i samma hörn, med samma hund?
jobbar han kvar på franprix, mannen som gav oss rosor?
finns eira och jag kvar i de 15 kvadratmetrarna?
nånstans?

Glittrar eiffeltornet fortfarande i guld?

EN VECKA PA SEMPRE VERDE

Nu har rutiner infunnit sig. Vanor har skapats. Ett schema följs. Vårt lilla vita stenhus känns numera som hemma. Insektstoleransen har höjts – skriken är mer behärskade. Vänskapsband har knutits, man blir igenkänd, börjar förstå vad jag är med om utan att känna mig som en turist, en åskådare. Jag har klivit ut ur min lilla skyddsbubbla. Börjar ta in, låta mig röras och låta mig påverkas av det jag är med om och ser. För nu, när mitt eget liv har landat här och gjort sig en trygg tillvaro så orkar jag börja förstå den verklighet som människorna lever i här.
Så, hur ser en vecka ut här på Sempre Verde? För att ge er en uppfattning om vad jag egentligen gör så ska jag skriva ned varje dags händelser den senaste veckan.

Måndag, 7/2

Min 20-års dag. Det är så skönt att få vakna upp hemma på gården. Egentligen var det tänkt att vi skulle ha sovit över hos vår portugisiskalärare Lila nere i Gravatá (närmsta staden), men hon blev fast i en annan stad så Malin skjutsade oss hem till bergen längs den livsfarliga, skumpiga lilla vägen på söndag kväll.
Så, klockan är ungefär sex när tre vackra stämmor stämmer in i sång, både på svenska och portugisiska såklart, då Malins man Pepeo är brasilian. Så Vera, Malin och Pepeo kommer in i mitt rum och genom mitt rosa myggnät så ser jag dem sjunga för mig, med tända ljus och glasstårta. Så fint. Vera har dukat upp frukost, som vi numera gör själv då de två introduktionsveckorna är över och Karin åkt hem. Couscoustårta, mosad banan, papaya, mango och kaffe. Vi äter, och jag känner lite på hur det känns att vara 20 år. Ett nytt decennium, en ny era.
Efter frukosten går vi till stora huset för att planera och utvärdera med Malin. Därefter planerar vi själva vår allra första engelskalektion som vi ska ha på tisdag med några av barnen som åker till skolan i Gravatá på eftermiddagen när de små barnen har Oficina med Hercules och oss. Lunch äter vi med Malin och efter att ha legat någon timme med varsin bok i hängmattehuset så visar José oss de cyklar vi ska använda för att cykla till São Severino med. Så vi cyklar iväg på skrangelsakerna, i en hastighet på ca 1 km/h och får punka efter 100 m. Står svettiga och funderar ett tag och bestämmer oss för att gå vidare med cyklarna. En halvtimme försenade kommer vi till Oficinan. Barnen och Hercules sitter och gör små pappersburkar. Mycket gos, prat och bus. Barnen sjunger för mig och vinkar och springer med hela vägen ut från São Severino, då vi tar cyklarna med upp på bussen.
Lugn, mysig kväll. Vi lagar kvällsmat själva och pratar om allt mellan himmel och jord. Pappa och barnen ringer, mina ord stakar sig men jag tvingar mig själv att inte slösa bort dyrbara samtalsminuter med att gråta. Vince ringer senare och läser upp alla gratulationer på min facebooksida, och från min lilla veranda omgiven av regnskog, uppe på ett berg i Pernambuco i Brasilien känner jag hur tacksamheten sköljer över mig, hur lycklig jag är över att ha människor som bryr sig om mig.

Tisdag, 8/2

Vi stiger upp tidigt för att hinna till São Severino till halv nio. 45 minuter tar det att gå dit, vägen är gropig, backig och väldigt varm. Två svettiga engelskalärare kommer så fram och samlar ihop de intresserade. Motivation är svårt att hitta hos de här barnen, som växer upp här och förmodligen kommer stanna här. Men fem små tjejer lyssnar törstigt, repeterar, antecknar och ber om att få läxa. Inte kan vi lära alla, men nog kan vi lära några.
Vi vandrar hem, i ännu hetare sol. Äter ris, ärtsoppa och sallad från grönsakslandet till lunch, ligger och däser ett tag i hängmattan. Skojar med José och Sebastião, myser med katterna och hundarna, delar ut mangoskal till hästarna i hagarna.
Missar bussen till Oficinan vid halv två och blir tvungna att gå 5 km, för tredje gången idag. Vi kommer väldigt sent och hinner nästan bara pussas och kramas lite med barnen innan vi slutkörda sätter oss på bussen hem. Läser i hängmattan, Malin kommer och äter glass i vårt lilla vita stenhus. Somnar tidigt, dagen efter ska vi rida långt och gå runt i svåråtkomliga odlingsmarker.

Onsdag, 9/2

Väckarklockan ringer klockan fem och jag kryper utan svårighet ut ur min lilla prinsessäng med rosa myggnät. För oss är det inte längre svårsmält att veta att man ska gå upp runt sex varje morgon, och att vakna senare än åtta är ju rent oanständigt. Vid sju på kvällarna börjar vi gäspa och det är mycket sällan klockan har hunnit bli halv nio innan vi krupit till sängs.
Vid sex börjar vi pyssla med hästarna. Appaloosa är full med fästingar som han skakar över på mig, jättemysigt. Vi rider iväg ungefär samtidigt som José anländer på sin cykel, ut i den redan heta morgonen med ett vackert ljus som skiner igenom träden och får hästarnas manar att glänsa.
Mot Vazia Grande ger vi oss av, dalen där våra värvade jordbrukare bor på ockuperad mark, ett gammalt sockerrörsgods. Vår första jordbrukare, Vanderley, är mycket ivrig på att få börja odla skuggkaffe. Hans nio barn ska alla hjälpa till och de tittar med stora ögon på oss och våra hästar, ger ibland bort ett värdefullt, hemligt litet leende och gömmer sig bakom varandra.

Under hela dagen rider vi runt till resten av våra bönder. Vi möts av varma, välkomnande leenden som saknar många tänder vart vi än kommer. De släpper in oss i sina hem, lyssnar uppmärksamt på Malin, tar tacksamt tag i en utsträckt hand.
Vi äter lunch hos Rosalia som vanligt, hon serverar fisk denna dag. Låter hästarna och oss själva vila ut under dagens varmaste timmar. Vid fyra börjar vi styra hemåt, galopperar längs en glittrande sjö, klättrar upp för långa backar, skrittar fram längs vägarna som tar oss hem, hem till Sempre Verde.


Torsdag, 10/2

Jag vaknar med ett ryck och bokstavligen far upp i sängen av att jag hör ett utdraget, hysteriskt skrik från Vera. Hon har då upptäckt att hon haft en sängkamrat hela natten, en liten groda satt nämligen och plirade på henne bredvid hennes kudde. Jaja, bättre det än att dom hoppar upp i rumpan på en när man sitter på toaletten…
Vi vandrar iväg till byn för att ha vår andra engelskalektion. Tjejerna kommer sent och denna gång kommer endast tre, de tre mest intresserade och sammarbetsvilliga. Efteråt vandrar vi hem och jag somnar helt utslagen i hängmattan med Camarão under mig. Vi äter lunch och hinner knappt smälta maten förrän det är dags att hinna med bussen till Oficinan.

Hemma igen vid fyra. Lägger oss i varsin hängmatta och läser medan vi hör José och Sebastião vandra runt, sjungande på portugisiska visormed sina vackra röster. Vid fem galopperar hästarna förbi oss från hagarna till sina boxar och kvällsmaten. Efter ett tag går även vi in, äter vår gröt. Imorgon är det fredag, vi är lediga och ska åka in till stan. Handla, få kontakt med omvärlden, läsa nyheter – innan vi åker hem till vår lilla bubbla igen.

20

Jag fyller 20 ar imorgon.

Har varit pa minisemester med Vera och Karin, vi akte till den vackra nordostbrasilianska kusten och badade ochsolade i tva dagar. Nu har Karin akt vidare till Rio och jag och Vera sitter och vantar i Gravatá pa att fa ha spraklektion med Lila. Tidigt imorgon kliver vi pa den skumpiga bussen upp bland bergen igen, hem till Sempre Verde.

Jag saknar er nagot otroligt.

BARNEN

Att komma med bussen eller promenera in i San Severino, traktens by med ca 200 invånare, är en av mina favoritstunder på dagen. Byn består av en enda gata kantad av små hus som trängs tätt intill varandra och när man kommer in ser man hur barnen springer ut på verandorna, skiner upp och vinkar glatt, varpå de börjar springa mot Oficinan för att vänta på oss. Väl framme blir vi väl omkramade. Alla är de så otroligt söta och vackra, de flesta vilda som djur men sa fina sma manniskor. Samma sak ar det när vi åker. Alla vill kramas, till och med de vildaste små pojkarna, och de vinkar länge medan vi vandrar iväg ut ur byn. Det gör mitt hjärta alldeles varmt.

SEMPRE VERDE I RAMPLJUSET

Igår kom ett filmteam till Sempre Verde. De vill filma en ekogård driven på solenergi, och det kommer visas i reklampauser i en pernambucansk kanal .De filmade Malin när hon plockade i grönsaklandet, gick omkring på gården och visade hur solenergiplattorna fungerar. De filmade när José, stolt som en tupp, fick hoppa upp på cykelpumpen och svettas medan Malin höll i vattenslangen och vattnade. Vi, som haft en underbar eftermiddag i solsken, gosat med djuren, slumrat i hängmattehuset och läst, fick agera statister. Vi fick sätta oss på pousadan och spela domino och prata lite exotisk svenska.  Vid halv sex promenerade vi och filmgänget iväg till utsiktsplatsen i solnedgången. Det var ofattbart vackert, det vi såg. Så många olika dimensioner. Känns overkligt, att stå där. Att vara här, över huvudtaget.

A PRIMEIRA SEMANA

Första veckan har bestått av att bo in sig på gården, lära sig rutinerna. Vilka djur som äter vilka matrester och hur man sparar på vattnet. Vi gör yoga i hängmattehuset och sopar bort insekter från golvet. Det finns en helt galen slags skalbagge här, jag kallar den för självmordsskalbaggen. Den cirkulerar helt okontrollerat i luften och störtdyker sen, ofta på mig. Skrämmer livet ur mig varje gång… Duschen har iskallt vatten, så våra hår blir inte tvättade så ofta om man säger så. Vi är allmänt skabbiga, svettiga och orena, men inuti huden spinner kroppens alla organ av den fantastiska maten vi får här. Allt organsikt, allt lokalt producerat. Frukter och rotfrukter, bönor och ris, bland mycket annat gott.

Vi har ridit i spöregn och solsken. Uppe på höjderna och djupt ner i dalarna. Det är en fantastisk upplevelse, att se naturen till häst. Det finns hästar som rids, och de har alla vackra namn. Hittills har jag fått rida på Ventania och Apaloosa. Sen har vi också Cabelodo, Helva och Brilhosa, Apollo och Curió. Alla med sina egna temperament och utseenden. Jag njuter av att ha hästar så nära!

Ännu har själva arbetet inte riktigt komit igång, då min kusin Karin är här som gäst två veckor. Men på eftermiddagarna åker eller går vi till byn San Severino där barn mellan 4 och 12 år kommer till ett litet hus som heter Oficina, vilket betyder verkstad. Där hjälper vi dom att pyssla med återvinningsmaterial, och de får lära sig om hur man tar hand om naturen. De är vilda som galningar och otroligt söta och kramiga. Vi kommer även få ha engelskalektioner men de som är intresserade en till två gånger i veckan. Kommer bli minst lika lärorikt för oss som för dom!

Till staden Gravatá kommer vi bara en gång i veckan med en skumpig, livsfarlig buss som klättrar upp och nerför den leriga lilla vägen som går till Sempre Verde. Här ska vi handla på fruktmarknader och supermercados, och få lite tid att uppdatera oss om omvärlden och om våra nära och kära. För på gården är vi helt isolerade. Vilket är något man sjunker in i, och trivs i. Utanför våra fönster växer tropisk regnskog. Vi lever inte bara tätt inpå naturen här, vi lever i dess hjärta. 

Jag saknar er och ni finns alltid, alltid med mig.

LIVET PÅ SEMPRE VERDE

Det känns som att bo på bröderna lejonhjärtas gård. Det var min första känsla på morgonen efter att vi kört från olinda till gravatá och slutligen längs den 12 km långa ler/grusvägen som går upp bland bergen och dalsänkorna, i spöregn och kuslig dimma. Då, på kvällen,  kom vi fram i ett totalt mörker. Det var ruggigt. Vårt lilla hus var kallt. Fuktigt. Den lilla myrkolonin på diskbänken och alla skalbaggarna var det första som välkomnade oss när vi steg in. Lite vilsekomna, hemlängtande och ovetandes anlände vi till Sempre verde för snart en vecka sen. Jag låg i min säng den första natten med himmelsängsmyggnät över och längtade efter en trygg famn, några tröstande ord och en kyss på pannan. Tänkte att här, på det här stället jag inte ens ännu utforskat, ska jag bo de kommande månaderna.  Så vaknade vi morgonen därpå, i gryningen som alltid här på sempre verde, där dagarna börjar tidigare och slutar tidigare. Så kunde vi äntligen gå runt och se oss omkring. Och det var då jag konstaterade att jag numera bor på bröderna lejonhjärtas gård i nangiala.
Vårat lilla hus är ett vackert, vitt stenhus med luckdörr, sådär så att man kan öppna överdelen och kika ut medan nederdelen är stängd.  Vandrar du upp på stigen till vänster så kommer man till stallet, stallet med röda grindar och blommor som klättrar upp längs väggarna, och vackra hästar som hälsar dig välkommen. Där stöter man nog också på Camarão och Timbu, gårdens två hundar. Camara

õ kommer titta på dig med underkuvad, längtande blick, törstande efter kärlek.
Går du däremot längs stigen till höger om det lilla vita stenhuset så kommer du promenera längs grönsaks och fruktlanden. Kolibrin kommer du höra i blombuskarna längs staketet. Fjärilar kommer att fladdra förbi. Så passerar du kaninhuset, ett litet stenhus med gallerfönster där ca 8-10 (jag har inte räknat) lurviga kaniner bor. De kommer springa fram i hopp om att du kommer med grönsaks och rot-rester från gårdagens middag. Du kommer finna det omöjligt att inte stanna och prata med dom, eller i alla fall låta dom veta att du kommer genom att ropa: Ninerna!
Så passerar du kaninhuset och fortsätter längs den lilla stigen kliver igenom en båge av lövverk och hamnar vid hängmattehuset, som består av ett golv, ett tak, några tegelpelare och inga vägar. Där finns en stor yta för att göra lite vad man vill, där står alla frösäckar och där hänger två hängmattor i harmoniska färger  precis vid ena öppningen ut mot dalen. Där hittar du förmodligen också Misch-Misch, den vackra lilla siameskatten som älskar att gosa och följa med på regnskogspromenader.
Så fortsätter du ut mot det lite större vita sten huset, med hundarna tätt i hälarna, och går upp på verandan. Där står det stora träbordet där du snart kommer avnjuta en frukost bestående av nybakat bröd, smör och ost, organiskt colombianskt kaffe, färskpressad fruktjuice, papaya, mango, ananas, vattenmelon, couscoustårta, egenodlade bananer och sesampasta. Och sätter du dig vid ena vita räcket så kommer du blicka ut över vad som ser ut som Körsbärsdalen och längre bort den mörka Törnrosdalen. Hagar med blommor och vidare längre bort den grönskande dalen, följt av berg i horisonten.  Du andas in doften av liv.

KOLIBRI

Det finns inte bara vilda apor på vår posada. Det finns kolibrir också! Jag satt och pratade i telefon med Vince när plötsligt något snabbt och pyttelitet fladdrade till i trädet framför mig. Inte förrän nästa gång det fladdrade runt så insåg jag att det var en liten vacker kolibri. Kan ni förstå att den har en vingfrekvens på 80 vingslag i sekunden.. sekunden! Jag känner mig ungefär som Janes pappa i disneyfilmen Tarzan, jag blir alldeles till mig för varje nytt exotiskt djur jag stöter på...

OI!

Älskar det här. Idag steg vi upp tidigt, fick vår frukost (4 sorters färska frukter, nypressad juice, kaffe, friterad banan med kanel, toast och en liten bulle) sen begav vi oss till Wellington för språklektion. Wellington alltså... vilken speciell man. Imorn ska jag skriva ett inlägg om honom. Men iallafall! Vi åkte sen till botaniska trädgården, ett zoo och ett museum om Brasiliens historia. Fastnade för frasen "do mesmo jeito que a educação foi usada para nos oprimir pode também ser usada para nos libertar" = "På samma sätt som utbildning användes för att förtrycka oss så kan den även användas för att befria oss".

Känns som om jag börjar anpassa mig till värmen. Svettas inte längre sjöar.. bara floder. Imorn kväll kommer min kusin för två veckor på gården. I övermorgon åker vi dit. Ser framemot det så mycket. Nu ska vi ha ytterligare en portugisiska lektion och sen äta något innan vi stupar i säng vid tio som vanligt..

Här nere ser ni ett exotiskt djur i regnskogen vid namn Homo sapiens. Känd för att endast göra dåliga saker för jorden. Extremt egoistisk och inte så värst smidig. Äter allt utom ananas. Bor i regnskogsklimat men är ej anpassad för det. Naiv, kittlig, och väldigt tam. Gillar att bli pussad på.

Nästa bild visar en arg tiger.

OLINDA

Olinda, staden vars namn betyder: Åh, vacker!
Där befinner jag mig alltså nu. Värmen är nästan olidlig. Det övas inför karneval. Jag och Vera, min volontärkollega, bor på en pousada fylld av tavlor, papegojskulpturer och små apor. Vi har en brasiliansk guide som heter Wallington i förnamn för hans föräldrar gillar historia och lottade bland fem historiska namn när han föddes. På vägen från flygplatsen plockade pousada-ägaren upp en liten skadad, blå undulat och lät den följa med i bilen. Idag gav han oss en banan och lät oss mata de små aporna som hoppar runt i träden precis utanför vårt fönster. Staden är gammal, otroligt vacker och fylld med färgranna hus. När jag duschar blir jag svettig efter 3 minuter. Vera är jättemysig och jag trivs mycket bra ihop med henne. Stapplar mig fram på portugisiska, vi får fyra timmars undervisning om dagen. Folk är lyckliga, dansar överallt. Drömmer mig bort ibland till Vinces famn, önskar att jag kunde uppleva allt det här med honom.
Önskar att alla ni där hemma kunde komma hit. Det är så vackert här, så levande och så NU.

DANIEL 3 ANOS

Sista dagen i Vitória. Herregud, brasilianare vet hur man låter... Vi firade lilla söta Daniel och jag blev som vanligt försöksperson för alla de som stolt vill visa upp sina engelska talanger. Inte visste jag att babejk betydde skitstövel (på portugisiska heter det babaca) eller att shou shou betydde hejdå. Däremot kommer den lille nyblivne treåringen fram till mig, tittar på mig med oemotståndliga ögon och säger: Love you, med perfekt uttal... På ena sidan av mig sitter en enorm tjej på arton år som stolt beskriver sig själv som ouäry ouäry ouäry fatt end courääjsy, och på andra sidan står 5 stora män och diskuterar politik med viftande armar. Eller, jag ändrar mitt ordval, de skriker. Och sen ett tjugotal kacklande kvinnor och på det lika många barn som springer runt och gråter och skrattar om vartannat.  När kalaset var slut åkte vi ungdomar in till Praia do Canto för att sätta oss på en bar. Sade adjö till mina nya vänner som alla tillhör Vinces släkt och åkte hem till Thalita, där jag har bott den senaste veckan. Imorn flyger jag tidigt till Recife. Och sen börjar det....

Familjen Rezende

Underbara Thalita och Fox, min nalle den senaste veckan..

Daniels kalas

Parabeeeeens!



Så söta.



STORM?

Tänkte att vi var lyckligt lottade som inte märkt av översvämningskatastrofen i delstaten Rio de Janeiro, men för tjugo minuter sen öppnade himlen sig och nu vräker regnet ner och åskan mullrar. Mina brasilianska vänner skrek och sprang mot bilen medan jag stannade till på gatan, sträckte ut armarna, lyfte ansiktet mot himlen och njöt. Detta må vara paradiset, men en svenne som jag behöver få känna regndroppar mot min hud ibland.

HYLLNING

Varma, vackra land. Så levande, så obekymrat, så välkomnande.

MMMH, GOTT

Julaftonsmiddag

Acai - min nya kärlek. Mosad frukt, ofta med banan och müsli.

Majs med smör som säljs på stranden. Yummmm!